Dino är inte bara ett spinnande gulligt mjukdjur om dagarna, i famnen på lilla parisiska Zoé. Han är också en äventyrligt jagande nattkatt, som fångar, dräper och bär hem ödlor till sin matte. Framför allt slår han följe med en smidigt fasadklättrande gentlemannatjuv om natten. Tillsammans rör de sig över takåsarna och murarna i den sovande staden, förbi en gällt gläfsande knähund och andra fallgropar där Eiffeltornet och Notre Dame glittrar i fjärran över stadssilhuetten.
Det franska animationsparet Felicioli och Gagnol där den förre huvudsakligen står för tecknandet och den senare för själva historien, fångar skickligt kattigheten både hos Dino och hans mänskliga tjuvkompanjon.
Det är en befrielse att se en animerad kattkaraktär, som tillåts vara katt – om än i turkos nos och ilsket röda ränder – och som så småningom till och med får visa klorna på allvar.
Väl medveten om att också vuxna bör få sitt i en familjefilm skojar ”En katt i Paris” stilsäkert med gangstergenren ända in i det jazzinfluerade musikvalet, utan att för den skull bli otillåtet inställsam.
Zoés mamma är polis, liksom hennes pappa en gång var det. Det drar ihop sig på allvar när den gangs­ter som en gång dödade honom dyker upp för att göra en storstöt mot transporten av en oskattbar skulptur, kallad ’Kolossen från Nairobi’.